kataklysm

Rackarns bananer! Nu har min bittre lille kamrat Mikael vaknat till liv igen. Med ens kände jag en otrolig press att ta upp kampen om titeln ordbajseriernas mästare.

Jag känner mig också nödgad att delge er att det är en mindre bitter Karl-Johan som skriver nu än den som skrev senast. Jag är visserligen fortfarande hårig och motbjudande, mitt kärleksliv är ungefär lika spirande som en näckros i Gobiöknen och inte är jag rik heller. Men jag bor lyxigare än senast. Sitter just nu och fiser i en flott 2,5a i Uppsala. Jag har den alldeles för mig själv när hyresvärden är på friarstråt i Estocolmo. Han får kärlek, jag får kvadratmeter. Och soffan för mig själv. Dessutom har jag lagt juridiken på skohyllan. Den var inte värd mitt nyanserade språk och mitt fatalt ologiska tänkande. I stället ägnar jag mig åt att studera retorik, och det är därför jag numera kan få er att läsa såhär långt innan ni tappar intresset. Seså. Ett stycke till.

Retorik är ett otroligt intressant ämne som bygger på en otroligt menlös terminologi. Fy skam om man i en retorisk analys använder uttrycket ”retorisk fråga” i stället för interrogatio. Det finns heller inga tal som har inledningar. Det heter exordium. På Uppsala universitet har man helt enkelt ersatt sunt förnuft, språkkänsla och stilmedvetenhet med 30 högskolepoäng, bara genom att rota fram 2500 år gamla latinska och grekiska termer. Häpnadsväckande. Men likt en van bloggare som med lätthet hanterar språket (har säkert postat 10 inlägg här. WUHA!) så skrattar jag hela vägen till Centrala Studiestödsnämnden. Inte för att jag tar bidrag för att läsa den här kursen, jag lever på besparingar. Men principen räcker för att göra mig glad.

Nog om studier, det finns väl ingen som vill veta nåt om universitetet. I stället: vinterskor. Ta mig tusan om det inte är det största i-landsproblemet som finns. Vinterskor är så tråkiga att köpa. De är stora och klumpiga. Är de varma ser de borgerliga/nazistinspirerade ut. Har man storlek 45 gör inte det saken bättre. Tack, industrisamhället för att det gör sitt bästa för att motverka de årliga klimatsvängningarna på våra breddgrader och ersätta dem med en konstant istid när Golfströmmen upphör. På så vis kanske industrin kan koncentrera sig på att få till snyggare, roligare vinterskor när ett par sneakers blir lika med amputation av tår.

Ni ser, ingen bitterhet här inte! Nu ska jag gå och lägga mig. Heeeelt ensam. Sen ska jag gå upp kl 07.00. Inte för att jag måste, jag har inget som är viktigt i tillvaron vid den tiden på dygnet, utan för att jag inte ska tro att jag är värd att få sova lite extra. Jag ska låta bli att ta på mig strumpor så att jag känner hur kallt golvet är. Det är enda sättet att förbereda sig på en vinter i ett par läckande, men snygga, sneakers.

Har en del att säga om en massa saker just nu, men har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska börja med. Eller så är det tvärtom, jag tycker nog lite om det mesta, men inte tillräckligt för att jag ska kunna formulera något. ”Current mood: ambivalent”.

Läste nyss ett kvasiintellektuellt, ultraexistentiellt inlägg skrivet av Redheadmaniac (se till höger, orkar inte klistra in någon länk) och blev lite inspirerad. Han har ett sätt att formulera något obegripligt på ett totalt ologiskt sätt men ändå få fram något konkret, eller i vart fall inge en viss känsla av att man tror att man vet vad han menar. Jag gjorde ett tappert försök att vara lika vag och uttrycka min sympati och mitt igenkännande av mig själv i vad han skrivit. Det gick inte så bra, så jag postar inte det. Men jag kan väl säga så mycket som att han uttryckte mer romantik än jag nånsin trott att den snubben kunde göra. Det har troligen sitt ursprung i långvarigt celibat. Känner verkligen igen det. Jag är också en hopplös romantiker, inser jag allt mer. Jag uppskattar naturens skönhet, kan uppskatta ”tjejfilmer” och lyssnar gärna på emotionell musik med kvinnlig sång. Rena kontaktannonsen (har dock ingen motorcykel). Synd att kontaktannonser i bästa fall bara drar till sig psykopater. Fan, vi romantiska killar torskar alltid och de andra asen kammar hem det. Stämmer evolutionsteorin bottnar varenda konflikt här i världen i en ensidigt sammansatt genpool.

God natt. Nu ska jag lyssna lite på soundtracket till Garden State (tjejfilm) och drömma att jag är med i den. Den är romantisk, den filmen.

Jajemen, rubriken hänvisar till den charmiga tv-serien med de utvecklingsstörda kompisarna i en annan del av Köping, men det är inte dem det här handlar om, utan om den utomordentligt fina dejtingsidan klubbfh.se. Mannen bakom sidan uppmärksammas bland annat i UNT. Klubbfh.se är alltså en dejtingsida för personer med funktionshinder (inte bara utvecklingsstörda som Köpings hjältar alltså, utan alla med rörelsehinder eller andra skador, cp till exempel.)

Det är verkligen ett fint initiativ. Alla vet ju att alla andra dejtingsidor saknar rullstolsramp. Det finns inga armstöd på toaletten eller breda dörröppningar heller.

Robert Öijvall, som startat det hela, är inte så lite motsägelsefull. Han säger: - Min erfarenhet är att vissa med funktionshinder kan bli mer isolerade än andra. Många människor i samhället har en dålig insikt om funktionshindrades situation. Den som till exempel har en cp-skada kan ju vara hur trevlig som helst.

Är du säker? Jag trodde att handikappade människor åt barn?

Det bästa sättet att råda bot på folks dåliga insikt skulle alltså vara att arbeta för att alla invalider håller sig till sin del av Internet. Är inte det här helt genomkorkat? Internet är det mediet som är bäst lämpat för att motverka fördomar; jag ser inte att personen i andra änden sitter i rullstol, jag hör inte att han/hon har en talstörning. Är det någonstans det är lätt för handikappade människor att låta sin personlighet komma fram är det alltså på Internet, inbillar jag mig. Minsta möjliga risk för att få en förutfattad mening om man nu har ”dålig insikt”.

Undrar om det inte vore bäst om vi skapade Internetcommunities för invandrare också förresten? Många invandrare har svårt att känna sig välkomna i samhället, det är bäst att vi gör det lättare för dem att skapa sitt eget. Såhär skrev en medkännande apartheidförespråkare, signaturen Evert Högberg, på UNT där man kunde diskutera artikeln: - Detta tycker jag är ett utmärkt initiativ! Alla vet vi att Lika Barn Leka Bäst, så att dessa samhällets olycksbarn nu äntligen får träffa jämlika ser jag som enbart positivt.

Många har redan kommenterat hans inlägg i den diskussionen så jag känner mig egentligen lite överflödig. Förhoppningsvis är ju Evert en gubbe på över 80 som fått en dator i julklapp av familjen, en representant för det (egentligen inte fullt så) gamla Sverige, där man bedrev rasforskning och samlade på samiska kranier. Inte så mycket att oroa sig för alltså, han trillar snart av pinn…

… Men vänta! Robert Öijvall däremot är ju bara 25!? Oh boy, jag undrar just vad framtiden bär i sitt sköte…

Johanna Sällström är död och har med största sannolikhet begått självmord. Det var den första nyheten jag hörde när jag slog på tv-nyheterna i morse och på aftonbladet.se ägnas hon enorm uppmärksamhet. Och visst är det tragiskt att en 32-årig småbarnsmamma begår självmord. Hemskt. Men när media ger henne större uppmärksamhet för hennes död än för hennes prestationer genom åren känns det märkligt. I och för sig handlar ju de flesta dödsrunorna om hennes yrkesliv och vad hon åstadkom, men även en del mer obskyra saker, till exempel uttalanden från så närstående personer som fadern och farmodern, vars ”kommentarer” dessutom verkar märkligt distanserade. Kommentarer som ”Det som hänt är så fruktansvärt jobbigt. Hon är mitt barn och har vuxit upp hos mig.” ter sig… konstiga för mig. Olämpliga och onödiga. Det är väl självklart att det är en katastrof för vilken familj som helst när något sånt här händer?

Det här får mig att tänka på när Mikael Ljungberg begick självmord. Han fick kanske lika mycket uppmärksamhet, men det reagerade jag inte på då, han måste ju ha varit en så mycket mer folklig person. Och personlighet. Dessutom hängde han sig under sjukvårdens omedelbara (brist på) övervakning. Många kände väl igen Johanna från tv, men hur många visste vem hon egentligen var? Jag blir lite illa till mods av den här typen av nyhetsrapportering, det känns inte riktigt värdigt. I synnerhet inte familjens uttalanden bara en dag efter dödsfallet. Det här är inte Sveriges angelägenhet, det är en personlig tragedi och även om allmänheten suger åt sig det som media pumpar ut är det inget den egentligen behöver så mycket detaljer om. (Jag skulle kunna säga detsamma om den ändlösa rapporteringen om levande kändisar men den känns mer harmlös.)

Möjligtvis kan kopplingen till tsunamikatastrofen rättfärdiga det hela. (För er som inte läst en del om det redan så var hon i Thailand julen 2004.) Den händelsen kommer ju för alltid att vara rotad i det svenska medvetandet och har således alltid nyhetsvärde. Men av allt att döma var den inte den större anledningen till hennes mentala ohälsa och rättfärdigar inte frossandet i Sällströms liv och död. Jag vill inte tro att det är nyhetstorka som fått media att ägna henne så mycket uppmärksamhet, det vore oerhört respektlöst. All heder och respekt för Johanna Sällström, men just därför måste det få finnas proportioner.

Var ute och festade i kväll. Drack lagom mycket och kände mig väldigt stabil och balanserad. Synd bara att jag har ungefär lika bra kvinnosinne som… Billy Butt? Nja, inte åt det hållet. Så här var det:

K-J, en nära vän samt den nära vännens tre lumparpolare lagade middag och drack lite öl och vin, därefter nattklubbssväng. Nattklubben var stor och välgödd med fina flickor. K-J och lumparpolare X (LpX) fick kontakt med två fina flickor på dansgolvet. Efter tillämpning av utmattningsmetoden lyckades de båda få flickorna att ge upp. K-J och blondinen (B) gav sig in i ett dansgolvshångel. LpX och brunetten med brillorna försvann efter ett tag. K-J, som efter ett tag tröttnade på att slaska trut till dålig techno och ville ha ”action”, frågade B var hon bodde. Svar: Sunnersta. Oh yeah. Hon frågade K-J samma sak, därpå kom frågan ”hur gammal är du?” WTF!? K-J, som hade goda skäl att misstänka att B var mogen och världsvan sa, något felaktigt, ”20″. Därpå bad B om en drink. Något i K-J sa: ”Fuck no! Hon vill alltså bara ha en drink, inte din svettiga lekamen! Slampa!” K-J lyssnade inte närmare på detta. Han tänkte med snoken; köpte en drink. En dyr skitdrink. Åt fruntimret dessutom. När han återvände med drinken frågade han om B:s ålder. Svar: ”18″. Fuck. K-J, som är en ärlig och naiv person sa, märkt av situationens allvar, ”jag är faktiskt bara 19. Sejfade bara med 20, utifall att.”Ja, det gav ju ett jääävligt bra intryck. Nu började B bli orolig för brunetten med brillorna, som alltjämt var försvunnen med LpX. K-J försökte intala B att det nog inte var någon fara. ”LpX är ju i och för sig inte en bekant till mig. Men han verkar inte vara våldtäktsbenägen.” Blondinens oro kvarstod. För att lugna ner våpet ringde K-J febrilt efter den nära vännen för att försöka få tag i LpX. Dock utan resultat. Snart var B borta med vinden. Efter ändlöst irrande stötte K-J på LpX, nu ensam. LpX intygade att brunetten med brillorna minsann inte verkade frikyrklig till sättet. Dessutom hade han ett budskap: Glöm B.

OK, inte så farligt kanske. Dessutom är detta skrivet under inverkan av berusningsmedel. Men jag börjar starkt misstänka att jag inte ens ska försöka ragga. Det funkar ju inte ens när jag betalar för mig!

Känner en viss press att skriva något här. Något intelligent och stimulerande men ändå totalt intetsägande, som det jag skriver brukar vara helt enkelt. Tanken har slagit mig att kommentera något av Aftonhorans eller Excessens senaste påhitt, men jag känner mig inte på humör. Kollade DN:s förstasida och den enda rubriken mina ögon fick fäste vid var den om en trafikolycka med dödlig utgång. Dessutom har jag i kväll lyssnat igenom både Deftones’ Saturday night wrist och Mew’s … And the glass-handed kites. Skulle jag vara en glassmak nu skulle jag vara arsenik.

Men tack iTunes, som just shufflade fram Mr. Bungle! Med ens blir man medryckt av cirkusmusik i nu metal-tappning med technotrummor och bluegrass-feeling! Det känns med ens mycket bättre. Och sen den underbara balladen Pink cigarette med samma band, grym röst har han den där Mike Patton. Det kombinerat med att han är bindgalen och hatar Wolfmother gör att jag har en ny idol på gång… ”It’s not funny my ass is on fire!”

Annars då? Jorå, trött som ett as. pluggade hårt hela veckan (eller det vill säga pluggade) och jobbade i helgen. Följdaktligen borde det vara sovdags nu, och det är det. Jag kan för övrigt konstatera att jag prickade in ett av adjektiven i inläggets andra mening: intetsägande.

God natt!

Och förresten killar, lyssna på Girls of porn med Mr. Bungle så behöver ni inte den visuella stimuleringen till handtrallan ikväll! Ni tjejer, eller kanske du tjejen, eller, glöm det. Det täcka könet har nog slutat läsa vid det här laget.

God fortsättning, typ! Min julhelg fick ju i alla fall en god avslutning, efter vad jag har hört. Efter lite väl stora mängder alkohol lyckades jag på annandagkvällen tydligen misslyckas med att flyga. Något jag lyckades med var dock att förvandla en säng till kaffeved när jag landade. Vidare ska jag ha vält en bardisk på Joar Blå över en intet ont anande kompis, samt ofredat halva hålan och varit allmänt dekig. Var du där och råkade ut för mig? Rapportera till Aftonbladet via sms på nr 71000 så gör jag en pudel på kataklysm.

Håhåjaja, tur att såna där hemvändarkvällar bara tilldrar sig en gång om året. Min tenta kanske någon undrar över, hur gick den då? Svaret är: inte. Inte med mina mått mätt i alla fall, B med darr på ribban är vad jag förväntar mig. Fast jag ju mycket väl vet vad gällande rätt på området är kunde jag inte förmå mig att klämma ur mig något vettigt på papperet, jag åt godis större delen av skrivtiden i stället. Fast ärligt talat är det ju rätt kört för svenska staten i alla fall vid vägskälet av potentiellt fördragsbrott och potentiellt brott mot Europakonventionen, pest eller kolera så att säga.

Men tentafesten, den var livad den också. Moet på Snerikes var grejer det. Hur jag kom hem, det var en annan grej. Jag börjar bli lite orolig för mitt spritsinne och funderar på en vit nyårsafton för att bränna pengarna på häftiga fyrverkerier i stället; Karl-Johan the Pyrotechnician, här har ni mig. Beställningar via sms på 71000.

Igår såg jag Borat på bio. Det var rrrrroligt, mestadels. Jag kan dock inte låta bli att fråga mig hur mycket som egentligen är iscensatt, allt folk säger spelar honom i händerna hela tiden. Är inte det konstigt? I kväll ska jag se Dejà Vu på bio, hoppas det blir trevligt. Jag hoppas dessutom att jag inte träffar någon som sett mig göra saker jag inte kommer ihåg att jag gjort. Ikväll ska jag se Dejà Vu på bio.

Ha en trevlig kväll =)