kataklysm

Nonsens är tillbaka! november 11, 2007

Det var ett tag sedan vi skrev här, det är jag medveten om. Planen var att låta bloggen självdö, helt på grund av vårt ogillande av bloggar. Händelsevis var det dock just det som gjorde att vi skapade en blogg från början, bekämpa systemet inifrån, så där. Detta fungerade naturligtvis inte, eftersom ytterst få människor fann det intressant att läsa vår blogg. Och på det viset uppnår man inte världsherravälde. Och inte får man tjejer heller.

Nåväl, nu är Mikael tillbaka här i bloggsfären för att guida er genom cyberrymdens alla vinklar och vrår, för nu är jag bittrare än någonsin. Det är inte lätt att vara en medelklassunge med alldeles för mycket fritid och otillräckliga stimulansfaktorer i vardagen. Visst, skolan tar ju sin lilla tid, men samtidigt känner jag att det inte leder någonstans, varför det knappast är något jag brinner för. Men det kanske ni inte visste? Jag har ju flyttat till Uppsala, där jag läser lite strökurser vid universitetet. Mest för att ha något att göra, men också för att vidga mina vyer en aning. Enköping är ju ungefär lika mångsidigt som ett streck, medan Uppsala snarare är en fyrkant, eller till och med en pentagon. Tenta har jag också. På torsdag, närmare bestämt. Men det är ju ett tag dit.

Här i Uppsala kan man göra mycket. Jag har hunnit med att gå på bio, gå på world-jazz-konsert, gå på teater, fika på bergis tio olika fik, promenera längst ån, gå på bio ytterligare gånger, gå på bullkalas i Flogsta, gå på fest i Flogsta, gå på fest i centrum, dricka vin, sippa Martini, tokdricka öl för att tentafesta 20 meter hemmifrån på Snärkes, gå på hifi-klubbens klubbkvällar, äta hamburgare på Uplands, luncha på Värmlands, och annat mer eller mindre roligt. Men ändå är jag inte stimulerad. Vad är det som krävs egentligen? Antagligen är det bara en jävligt avtrubbad snubbe som planlöst sitter och hamrar på tangentbordet en kall söndagsnatt med Muse på ”störa grannarna”-hög volym spelande genom högtalarna. Men nej, det här ska inte bli någon själv-psykoanalys, för det vill ingen läsa.

Jag var och såg This is England i går kväll, tillsammans med min blogg-sambo Karl-Johan. Ja, vi var lite sent ute, så det känns kanske inte som att en recension skulle ha så högt nyhetsvärde för tillfället. Dock har jag blivit ombedd att förvandla bloggen till någon form av filmrecensionssida, vilket jag nog skulle kunna tänka mig att göra i framtiden. Tills vidare får ni nöja er med några kommentarer:

This is England är precis så bra som alla säger.

This is England är en film som, likt The last king of Scotland, bygger på löjligt skickliga skådespelarprestationer. Likaså är båda filmerna verklighetsbaserade. Båda filmerna har ungefär samma dramaturgiska vändningar, och dessa vändningar är precis så effektiva som de kan vara.

This is England är en sådan där film efter vilken publiken sitter kvar helt tyst i salongen under eftertexterna, andaktsfullt. Samtidigt sitter mängdpubliken i salongen bredvid och skrattar arslet av sig till den senaste datoranimerade filmen om en gnagare, som nu ”talar svenska”, igen.

This is England handlar inte om en liten kille som blir elak; den handlar om en liten kille som är så där ful som bara britter kan vara, och som letar efter en fadersgestalt.

Men mer än så orkar jag inte skriva. Shane Meadows har gjort en lysande film, som du – just du – borde se.

Det var allt från mig för i dag. Tjejer som vill dejta mig skickar bild och stavningsprov i kommentarerna nedanför.

Finkultur och nippleslips februari 15, 2007

Jajemen! I kväll har jag avnjutit oerhört vacker musik, spelad av oerhört skickliga musikanter i form av Uppsala kammarsolister. Dessa underverk till musiker bjöd till konsert här i Enköping där de spelade tre olika stycken komponerade av Mozart. Det sista stycket var omskrivet för något så ovanligt som kammarsextett, med en kontrabas som sjätte instrument – högst ovanligt i min värld, men verkligen något speciellt!

Konserten sträckte sig över ungefär en timme och fyrtiofem minuter, med en kort paus inräknad. Jag och min far hade haft turen att få väldigt bra platser, både akustiskt och visuellt sett. Vi satt i stort sett i mitten av kyrkan, med bara en gammal karlslok framför oss. Tursamt nog var han bara en tvärhand hög, så han skymde inte min sikt över tredjestämmans söta violinist. Nog för att hon var ett knippe år äldre än vad jag är, men det är något sensuellt över en kvinna som passionerat lever sig in i musiken. Speciellt om hon har en väl tilltagen urringning som framhäver hennes byst på ett fördelaktigt sätt. O ja, det är finkultur om något!

Maken till applåder sen! De stackars musikerna – som antagligen bara ville komma iväg och sova inför morgondagens spelning – fick påkallning till scen tre gånger, utöver deras första sorti. Publiken slutade helt enkelt inte klappa. Inte jag heller. Jag ville verkligen applådera. Konstigt nog verkade det dock som att männen i publiken hade uppskattat konserten en avsevärd del mer än kvinnorna, för medan kvinnorna skruvade på sig och försynt packade ihop sina saker, fortsatte männen att klappa. Vi ville verkligen att musikerna skulle komma in igen. Anledningen till detta var naturligtvis tredjestämman. Varje gång hon bugade gav hon publiken god insyn i hennes urringning. Och det, mina vänner, är finkultur om något!

Nu är det väl tur att de flesta kvinnor sedan länge slutat läsa vår blogg, för annars skulle jag väl lätt få stämpeln av att vara ett manschauvinistiskt svin. Inte helt oförtjänt, visst, men kan man slippa det gör man naturligtvis så.

Men jag måste till viss del värja mig från framtida utfall från läsare. Kvällens makalösa avslutning överskuggade på intet sätt konsertens fantastiskhet, jag menar bara att om man kan få in det bästa av två världar i ett paket, varför inte göra det? Precis som i rubriken; samhällets tecken på social och kulturell finess, och det ultimata beviset på dess dekadens.

En gammal recension. januari 21, 2007

Det var ju ett bra tag sedan vi skrev här, dessvärre, och inte heller har jag tid till att knåpa ihop något nytt och läsvärt. Däremot hittade jag en gammal recension jag skrev när jag kom hem efter att ha sett War of the Worlds på bio. Det här var på den tiden där jag nästan undantagslöst skrev på engelska av någon anledning, så recensionen är följdaktligen mer förståelig om man läser den på engelska. Jag är rätt nöjd med den, ändå, även om jag skriver bättre nu för tiden. Läs och begrunda:

War of the Worlds

So, I just got home, having spent approximately two hours watching the new “epic” from the ever so popular director we all know and love (right?); Stephen Spielberg. There was just one problem with this movie; it’s no good! What was he thinking? It’s not only the fact that all movie aliens look the same –except for the amount of legs on these- it’s the way they try to fit so many other things into a neat little package called “disaster movie”. Of course there’s the mandatory bad father, here played by Tom Cruise, and then there’s his two annoying children, played by Dakota Fanning and Justin Chatwin; in a stupid story (originally written by H G Wells) about an alien invasion. And that’s all there is to it, unfortunately.

Dakota Fanning is one of my favourite young actresses, but not even she could save the awful part written for her; one of a screaming insolent child, superfluously stupid at times, and as intelligent as an adolescent at others. Why do they insist on making these idiotic child-parodies? No real child is as incoherent as this, and no real child acts like this

Inconsistencies continue throughout, but one thing that really upset me was when Tom Cruise’s character had acquired the only functional vehicular transport available (save the army’s trucks) and drove it through a large crowd of panicking people without letting anyone in. No consideration was taken towards the fact that his car had room for at least seven more. This wouldn’t have been so bad (I actually understood him at the moment) if it weren’t for the fact that he a mere five minutes later was ranting on about how unfair it was when he and his children weren’t let onboard a ferry trying to escape the evil tripods.

The ending is probably what is the most tiring. The aliens have been undefeated throughout the entire movie, and suddenly start to die. Now get this; they started planning the attack millions of years ago, and had buried battle tripods all over the world; but they hadn’t taken into consideration the bacteria and viruses that are profuse in the Earth’s atmosphere, and are ergo killed by them almost instantly. But not instantly enough; they’ve been on earth for something like two or three days when they suddenly drop dead in a couple of hours, the lot of them. As if they, with their amazingly sophisticated technology and super high intelligence wouldn’t have figured out a solution to this a long time ago (or at least noticed the problem). The script is as thin as air, and this is what’s most frightening about it; It’s a REMAKE, which means people have already seen it, and must have been annoyed with the same thing back then! I can of course understand if the people back in the old days didn’t care much for realism when H G Wells read his story on the radio, but this is the 21^st century. Couldn’t they have thought of a more plausible resolution? This is almost as dim-witted as the finale in M. Night Shyamalan’s Signs, where the seemingly only way to defeat the aliens is by subjecting them to water. No consideration was taken there toward the fact that they have been walking around, unprotected, in the humid Earth-air during the entire film.

Idiots.

#12. Ansvarsfrihet december 16, 2006

Jag har funderat lite på det här med uppfostran, föräldraansvar och sådant. Jag har också funderat lite på USA. Och i stället för att skriva två olika artiklar om det tänker jag försöka få med både och i den här. Jag har länge vetat att en orolig förälder i Georgia har försökt få sina barns skola att förbjuda Harry Potter-böckerna från skolbiblioteket. Hon menar att barnen minsann inte ska behöva komma i kontakt med något så hemskt som magi, fiktiva skurkar och nedriga typer i bokform. Men då tänker jag så här: vad för slags uppväxt har hennes barn egentligen? Låter hon dem se på nyheterna? Jag menar; där finns det ju ofta bilder på sargade krigsoffer, svältande och döende barn, katastrofområden, mordplatser, dagisbarn, massmördare och andra hemskheter. Hur ska barnen kunna få en dräglig uppväxt om de får se något sådant? Det går ju naturligtvis inte. Jag är verkligt intresserad av att se hur en dag i hennes barns liv ser ut, om deras mor tycker att det värsta de behöver uppleva är Harry Potter-böckerna. Sen är det ju inte ens så att de är en del av undervisningen, de finns bara att tillgå i biblioteket.

Så vad är det som hindrar modern från att helt enkelt uppfostra barnen själv, i stället för att beskylla alla andra för att hennes barn kommer att bli brottslingar om det går att låna en särskild bok om en ung trollkarl i biblioteket? Naturligtvis handlar det om ansvar. Hon vill ju inte behöva ta ansvar för sina barn när de växer upp och stoppar styckade människor i frysen för att spara till en regnig dag (något som i min mening är oundvikligt med en sådan sträng uppfostran). Det är ju bättre om hon då kan peka finger på sin brasklapp och mena att allt är skolledningens fel. Då har hon ju åtminstone visat att hon hade rätt, för eftersom hennes barn blev mördande psykopater, och skolan inte tog bort böckerna, är ju kopplingen tydlig. Jag tycker nog hon gör bäst i att slänga namnlistan och gå hem och krama om sina barn lite extra.

Det här är något jag tycker är ganska representativt för en viss typ av dåligt föräldraskap Dåliga föräldrar är alltid ute och protesterar mot att skolan visar Schindler’s list eller att lärarna lär ut algebra på ett sätt som gör att deras barn stjäl saker från Konsum. Aldrig är det föräldrarnas fel. Varför skulle det vara det, de är ju knappast hemma så de kan ta del av deras uppfostran. I stället har de möten där de äter bullar och högljutt sjunger i kör tillsammans med andra usla föräldrar om hur tv-spelen fördärvar deras barn, eller att barnen dricker sprit på helgerna.

Nej, det hela handlar om en usel approach till hela konceptet föräldraskap. Föräldrar måste få sina barn att inte vilja stjäla saker, att inte supa sig dyngraka varje helg eller mörda folk. Det fungerar inte att gnälla på alla andra för att barnen får tag på alkohol; för det kommer alltid att finnas tillgängligt. Föräldrar måste ta tag i sina barns psyke, inte i deras kontakter, för det kommer de aldrig att lyckas med.

#10. En rysk fisk november 26, 2006

Ja, nu var det ett jävla tag sedan jag skrev här senast, och jag förstår att ni har saknat mig. Erkänn att varken Anders eller Kalle uppfyller det där behovet ni innerst inne har, där ni suktar efter cyniska och syrliga kommentarer på samtida händelser. Men jag vet inte riktigt om jag kan fylla på med något konkret. Jag har bara en fundering: Varför är det inte Robbie Williams som spelar Bond?

I fredags såg jag den nya filmen i serien, Casino Royale. Och om ni har varit uppmärksamma förstår ni att jag är en ganska svårflörtad cineast, så om denna film skulle imponera krävde jag att de skulle ha återvänt till rötterna som grundades i och med Connery’s Bond. Som vanligt lämnades jag dock besviken i min biostol. Missförstå mig rätt; filmen är naturligtvis mycket välproducerad, och i jämförelse med andra nya actionfilmer håller den faktiskt mycket hög klass.

Men det är inte det som är problemet. Jag hade hört från massvis av håll att ”den här filmen, den är den första riktigt bra Bond-filmen på länge”. Den skulle ha återgått till rötterna och skurit bort många av actionklyschorna som serien på senare tid blivit ack så lidande av. Döm av min förvåning (eller egentligen inte, jag är van vid att folk inte har någon koll) när den faktiskt var nästan lika dålig som Brosnans filmer (ur Bond-konservatorisk synvinkel). För det första hade de inte alls gjort sig av med alla hjärndöda explosioner och fartfyllda antifysikaliska stunt, och för det andra bestod hela filmens början av att Bond jagade en le parkour-utövare. Visst, det är väldigt ballt, och tvärtemot vad många lär tro var det också fullt realistiska saker han utförde, men inte fan hör det hemma i en Bond-film. Femtonåringarna i publiken satt dock storögda med hakorna vid knäna, och ja, mission accomplished, antar jag. – Nu kommer de att se nästa skitfilm i serien också.

Att Daniel Craig skulle bidra till någon form av renässans inom genren var också en vitt spridd åsikt. Han skulle tydligen se precis ut som folk tänkte sig Bond. Jag tycker att han ser rysk ut. Han skulle antagligen passa jättebra som skurk i en framtida film, men det kommer väl inte på fråga nu, folk skulle bli förvirrade. Craig’s utseende påminner lite om en fisk. Craig ser ut som en rysk fisk. Bond ska inte se ut som en rysk fisk. Jag har inte läst alla Fleming’s böcker, men jag tror knappast att det står i någon av dem att Bond ser ut som en rysk fisk. Rätta mig om jag har fel.

Vidare är ju Craig riktigt vältränad. Varför i hela friden är han det i denna roll? Bond har alltid varit spinkig, hårig och lite klumpig. Och det är så jag vill se honom. Har vi verkligen kommit till en tid där det enda sättet att framställa en filmhjälte som manlig är att visa hans pumpade muskler och låta honom springa efter saker med explosioner bakom sig? Ursprungs-Bond var manligheten personifierad. Han hade en charm som inte var av denna värld, han hade det där leendet som fick damerna att svimma och han var inte rädd för att bjuda på sig själv. Men sådant förstår väl inte dagens ungdom….

Sen måste jag faktiskt anmärka på bilarna han kör. Vad tänkte de egentligen? Han kör en sketen Ford (Mondeo eller liknande) en stor del av filmen. Det är skamligt. Sen gästspelar förvisso en ’64 DB5, en sådan som Connery körde under sin tid på tronen, och det är magnifikt. Men den får bara köra ett varv runt en rondell. Framåt slutet får han dock sin nya Aston Martin DBS. En specialdesignad version av DB9:an, och jag såg verkligen fram emot detta, eftersom AM DB9 antagligen är världens snyggaste bil. Men vad fan har de gjort med den? De har satt på gigantiska krom-fälgar, – that’s what. Den ser ut som den kommer direkt ur en rap-video.

En höjdpunkt i filmen är dock grannlandsskådisen Mads Mikkelsen. Han gör faktiskt en riktigt bra Le Chiffre. Som Jocke sade: ”dansken skötte sig riktigt bra”, men det allra bästa med filmen är dock att Bond inte spelar baccarat, utan poker. Ett genidrag, – poker är precis så där sofistikerat som krävs. Eller vänta nu?

Det enda sättet Bond-serien kan återfå sin status i mina ögon är om de verkligen skalar bort all onödig action, alla ”häftiga” actionklyschor och banala kommentarer, och byter ut dem mot allt det som gjorde serien till vad den är. Och de kan börja med att casta någon som åtminstone liknar Connery’s original-Bond. Till exempel Robbie Williams. Jämför bara:

http://graphics.boston.com/bonzai-fba/Third_Party_Photo/2005/10/14/1129299607_8477.jpg

http://www.martynmaxey.co.uk/images/celebs/Robbie%20Williams.jpg

Robbie kanske är en usel skådis, vad vet jag, men han har det där tongue-in-cheek-manéret som behövs. Ni som läser och håller med kan väl starta en insamling eller något?

#6. Ortorektikern november 16, 2006

Nu. Nu är det snart äntligen dags för att träna lite igen. Jag har inte tränat på nästan två veckor, och jag känner mig redan tjock och svag. För att inte tala om lat. Som tur är har jag åtminstone något att skylla på, jag har nämligen under de senaste två veckorna kämpat mot någon influensaliknande förkylning som både hållit mig uppe på nätterna medelst hostattacker samt sett till att jag konstant måste befinna mig inom tio meters avstånd från en näsduk, eftersom de sporadiska fuktutgjutningarna från min näsa inte är uppskattade av varken mig eller mina medmänniskor.

I morgon ja. Då är det Thai-kickboxning som står på schemat, och jag hoppas innerligt att det är ett riktigt hårt pass. Är det inte det får jag väl ta en löptur till gymmet för att där befästa min friskhet med ett tungt bröstpass. Normalt sett mår jag bäst om jag håller ungefär fem eller sex träningspass per vecka. Träning är underskattat. Jag funderar på om jag skulle lägga in ett simpass i veckan, igen. Det ligger för mig något nästan terapeutiskt i träningen.

Nu kanske det finns en liten ledig stund för att ta upp det här problemet (problem och problem…) med det kroppsliga idealet. Många påstår att man är tokig om man tränar mycket. Några påstår att man bara fallit offer för mediernas hemska propaganda och påtvingade skönhetsideal, men är det verkligen så hemskt? Jag menar, det är ju knappast korkat att hålla sig i god form, och på sådant vis göra att man både lever längre samt (med lite tur) till och med blir lite mer attraktiv i det obskyra könets ögon. Nu menar jag alltså inte mitt eget lilla kön där nere, han är inte så jävla obskyr, utan givetvis tjejerna vi (han och jag) suktar efter när jag nyss gjort slut med någon.

När man talar om träning på det här viset kommer någon ofelbart att ta upp anorexi, bulimi, samt min egen favoritkrämpa; ortorexi. Därför känns det lämpligt att jag tar upp det så snart som möjligt, och på sådant vis slår er på fingrarna, era feminister. Alltså: http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,933037,00.html .

Artikeln behandlar fotomodellen Carolina Restons bortfälle till följd av självsvält innan en planerad fotografering. Och det här är naturligtvis någonting mycket allvarligt, och inget jag har för avsikt att skämta bort. Däremot funderar jag på huruvida det är rätt att skylla anorexi, bulimi och ortorexi på de i medierna förekommande snygga kvinnorna. Jag menar, det är ju knappast deras fel att de ser bra ut (och ja, jag tycker att vältränade tjejer ser bättre ut) och har möjlighet att tjäna pengar på det. Det hela känns lite som att springa in på Konsum och skälla på butikschefen när man har ätit sig tjock på Snickers bara för att det fanns där. Jag menar, ta lite ansvar.

#5. Nazistattack november 14, 2006

Ja, nu har det hänt igen. Nazisterna har fått utlopp för sina aggressioner och sin propaganda i de öppna medierna. Som så ofta är det en mycket liten grupp människor (med mycket små intellekt) som gör väldigt stort väsen av sig och får mången svensk att barrikadera dörrarna och stänga av spisplattan. Eller ja… något liknande. Huvudtanken är dock att det inte är skäligt att ge dem för mycket utrymme. Visst, till en viss mån är det viktigt att hedra yttrandefriheten, men det finns ju inskränkningar även i den. Det är ju exempelvis inte tillåtet att ägna sig åt hets mot folkgrupp, som det så fint heter, och det är ju bra, även om de flesta som ”kämpar för demokratin” tycker sig ha rätt att förtrycka åsikter bäst de vill, och även trakassera de demokratiskt invalda SD-politikerna. Det är spännande hur vänstergrupperna stödjer demokrati och yttrandefrihet när det gäller sina egna syften. Men, det var ju inte det här jag skulle skriva om.

Aftonbladet berättar i dag om hur Linda Bengtzing har blivit utsatt för en så kallad ”nazistattack”, där hennes uppträdande under fjolårets melodifestival har fått genomgå en del redigeringsarbete. Det handlar förstås om den där (för oss som faktiskt har Internet) jättegamla parodin i vilken Hitler och allehanda andra världskrigs-bilder har blivit tillagda. Det är ju roligt att höra Linda Bengtzing sjunga om hur Hitler ger ”alla flickor vad de vill ha, alla utom jag”. Ingen som har någon känsla för sarkasm och humoristiska undertoner kan väl ta det som någon form av nazistpropaganda? Fel, http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,931569,00.html . Aftonbladets snillereportrar har än en gång lyckats skapa något alldeles utomordentligt spektakulärt av nästintill ingenting. Måhända sitter nationalsocialisterna i sin lilla håla och skrattar gott åt hur någon lyckats trycka in deras propaganda i en film, men the joke’s on them. Som vanligt. 

Linda Bengtzings producent, Bert Karlsson, är på rätt spår och vill inte att aftonbladet ska skriva om det här, för ”Det är ju det de vill, de som har gjort det här.” Men han missar dock målet ändå. Det är ju parodiskt menat när halvpryda Linda sjunger om hur Hitler har ett leende av guld och att han stannar trafiken. Om något driver det ju med nazisterna själva. Och sen när får man inte längre skämta om andra världskriget? Det var ju över 60 år sedan… jeez. 

Nej, jag tror ärligt talat att det började bli lite för tyst kring fröken Bengtzing, och de behövde något att haussa henne med. Och se där, någon liten praoelev satt och skrattade gott åt parodifilmen; det måste vara en ”nazistattack”!

#3. En cynikers bekännelser. november 11, 2006

Så, nu sitter jag här, beväpnad endast med det svenska språket samt korrekt stavning, och ska försöka hålla stånd mot allt förfall man dagligen stöter på i livet. Det är särskrivningar hit, felaktiga ordsammanbindningar dit, samt helt osannolika fall av grammatisk misshandel. Inte är det lätt att vara språkfascist och generell elitist i dagens samhälle. Det var bättre förr, sägs det, men inte fan var det så. Förr i tiden fanns ingen av de där sakerna som vi måste ha för att klara vår inrutade vardag. Jag menar, hur ska man kunna koncentrera sig på sitt arbete om man inte blivit tvångsmatad med den senaste informationen om huruvida dokusåpakändis X förförde C-skådis Y på ”trendiga” nattklubben i småstad Z?

Eller vänta nu?

Nåväl, nu när jag har skrämt bort 90 % av läsarna kan jag ägna en stund åt att berätta vad jag är för någon. Jag är i det här fallet en småbitter och cynisk tjugoåring med alldeles för mycket tid till att störa mig på saker. Jag stör mig på särskrivningar. Jag stör mig på folk som klär sig illa. Jag stör mig på tv: n. Jag stör mig på kvällspressen. Jag stör mig på dokusåpor. Jag stör mig på korkade människor. Jag stör mig på hobbyreportrar. Jag stör mig på vanliga reportrar. Jag stör mig på dålig musik. Jag stör mig på skit de kallar musik, men som egentligen är en basmetronom med lite tjut. − Jag stör mig nog på det mesta, bara jag är trött nog, så det är egentligen inte särskilt intressant att läsa. Något som vore intressant att läsa är väl kanske snarare vad jag faktiskt gillar. Det torde vara motsatserna till det jag stör mig på. Således, om du är en person som klär dig snyggt, inte särskriver samt är smart, står du i god dager hos mig.

Jag har en oerhörd förmåga att skaffa flickvänner som jag egentligen inte tycker om. Varför det blir så har jag ingen aning om, kanske är jag för kräsen, eller så stör jag mig helt enkelt på för många saker. Det skulle kunna bli en utmaning: ”om du är en tjej och tror att jag kan stå ut med dig, kan du vinna (somethingorother)…”

Nej, jag är egentligen en hopplös romantiker, och jag vet att flickan med stort F finns där ute. Hur det blir med det är en annan femma, eftersom det krävs besvarad kärlek för att ett förhållande ska fungera, och jag är helt enkelt lite för självgod för att upprätta kontakt. Det är kanske därför jag sitter här och högljutt (eller ja, ni förstår) orerar om både det ena och det andra i stället för att göra slag i saken och bjuda ut henne.

Nåväl, jag kan ju trösta mig med att jag inte är ful.

/Mikael.

Veckans ord: Brorslott

BETYDELSE: rikligt tilltagen andel; särsk. i sg. best.: den större l. värdefullare delen, det mesta l. bästa.

ETYMOLOGI: [anv. beroende därpå att brorslotten (i bet. 1) i ä. tid var dubbelt så stor som systerlotten]

(källa: svenska akademiens orbok)